Jag masar mig långsamt längst den smala vägen. Min kropp har inte riktigt vaknat än och jag fick minsan använda all min viljestyrka för att inte ligga kvar i sängen hela morgonen. Jag gnuggar stummt mina händer mot varandra, varför kan det inte vara sommar året om? Jag ökar på mina steg och kollar ner på klockan, jag ska vara där om 5 minuter. Med där menar jag på sexårsverksamheten där jag praoar nu. Tro inte att jag ska jobba på ett sånt ställe, noppe, jag ska bli något mer kulturellt, typ politiker. Iallfall så ska jag prao där i 2 veckor och jag har hittintills stått ut med 2 dagar, men det har varit med nöd och näppe. Jag imponeras verkligen av dom som orkar jobba hela livet med att torka snor och skrika på små olydiga barn. Under dessa två dagar har jag hunnit få minst 20 kramar av små "wannabe me"s och vissa små killar har tillochmed försökt impa på mig genom att lyfta stolar. Dock är det svårt att bli imponerad av dom när man 10 minuter senare knyter deras skor. Några hundra meter senare ser jag skolan bakom granarna och skyndar på mina steg ytterliggare.
Dörren flyger upp med en smäll och jag klampar in hos nollorna. Jag misstänker att jag ser ut som ett riktigt yrväder eftersom att det var svinkallt och mina kinder känns som två isblock. Det får jag bekräftat när jag går förbi en spegel, min page som var platt när jag gick hemifrån har nu krullat upp sig och inte bara mina kinder utan också min näsa är alldeles röd, men men. Lite diskret smyger jag in (vilket är förgäves pga min högljuda entré) och hänger av mig bland fröknarnas jackor. Efter att jag har trasslat in fötterna i ett par sådana där blå plastpåsse tossor trippar jag in till det rummet där alla barn sitter och har samling. -Hej Emmy, skriker en lite rödhårig tjej som heter Lillian, jag vinkar lite diskret till svar och sätter mig på en stol i ett hörn. -Förlåt för att jag kom sent, säger jag och ler så att alla mina tänder blåttas. -Ingen fara Emmy vi har precis börjat, kvittar Ingbritt och ler minst lika stort som jag. Någon drar mig i armen och jag när jag kollar ditt ser jag att en liten kille med stort lockigt hår och djupa skrattgropar står och kollar på mig med rådjursögon. -Snääälla Emmy fåj jag sitta i ditt knee. Jag ler brett och lyfter upp den lilla knubbiga sexåringen , Kim som han heter sätter sig till rätta och Ingbritt börjar prata igen. -Okej alla barn, idag ska vi som ni vet gå på teater och då så ska man ha någon att hålla i handen så att man inte kommer bort, säger hon och tar upp en vikt papperlapp ur fickan som hon långsamt vecklar upp. - Jag vill gå med Malin, hojtar Olle och ler generat när han inser vad han sagt. -Jag har redan bestämt vilka ni ska gå med Olle, här ska vi se, Ingbritt har äntligen vecklat ut pappret och börjar nu långsamt läsa vilka som som ska gå med vilka. -Klas med Oliva, Mats med Max, Olle med Hans. Olle suckar högt och putar gulligt med underläppen. -..... och sist så ska Emmy gå med Nils. Vänta, va? Nils vem, ingen av dom små killarna heter väll Nils. Innan jag har hunnit fråga Ingbritt hör jag att dörren flyger upp igen och någon kommer in klampandes med ännu tyngre steg än vad jag hade kommit in med. Tre sekunder senare står han där, Nils. Genast blåssar mina kinder upp till illröda och jag spänner mig som en pinne. Nils ler ett flirtigt leende mot Ingbritt och säger - Förlåt att jag kom sent men det var så jäv... Han slutar prata tvärt när han inser att han står och svär inför 30 sexåringar som kollar med stora ögon på honom. Fast ingen kollar med så stora ögon som jag , Nils, allvarligt? Okej låt mig berätta, sedan jag gick i 3:an hade jag varit lite små kär i honom från och till. Jag har även hört av relativt säkra källor att han har varit lite kär mig också, men det vet man ju aldrig. Iallafall så har jag inte pratat med honom sedan typ 5;an eftersom vi inte har gått i samma klass sedan dess och nu när mina känslor för honom äntligen har svalnat så ska jag gå på hålla honom i handen!!! -Nils ska prao här i två veckor precis som Emmy, säger Ingbritt och verkar helt till sig i trassorna. Nils kollar förvånat på mig och jag stirrar dumt tillbaks tills Kim som fortfarande sitter i mitt knä kramar mig hårt, kollar på Nils och säger -Emmy e min, du få inte ta henne fjån mej. Nils skrattar och jag minns med det samma varför jag har gillar honom så mycket. Hans kluckande skratt ettsar sig fast i hjärna, det lät ju jätte charmigt.... -Jo Nils som jag sa precis till klassen så ska vi på teater idag, säger Ingbritt och ler mot Nils -Och alla ska hålla någon i handen, säger hon och ler triumferade medan hon drar ut på slutet -... och du ska gå med Emmy. Hur jä**la pinsam kan man bli, dumma Ingbritt. Nu blir även Nils röd om kinderna och jag får kämpa för att inte börja skratta åt Ingbritts nöjda flin.
Fortsättningen kommer snart, bortse från stavfel osv för att när jag skriver noveller skriver jag bara på löpandeband :P
